20 År med La Marquesa och Skandinaviska Golfklubben
En personlig reflektion
Av Krister Ahnelöv
Väckarklockan ringer och den är 06.00. En måndagsmorgon, och om man inte måste, stiger en normal människa inte ur sängen. Jag gör det emellertid efter viss tvekan. På väg mot badrummet hör jag hur sängen viskar ”kom tillbaka, kom tillbaka”. Sträcker på ryggen och tänker ”icke sa Nicke” det är ju äntligen måndag och det är golfdags !
Snabbfrukost, lastar in golfklubbor och vattenflaska samt en frukt i bagaget. På väg mot klubben börjar tvivlen igen. Termometern står på 6 grader, visserligen plus men ändå, och det verkar vara en svag vind från norr. Någon har ställt sig på ”min parkering” och ett litet irritationsmoment uppstår. F-n, man borde ha markerade platser ! Stämmningen blir snart muntrare när jag ser alla golfkompisarna i fyra- fem lager tröjor och vindtygsjackor. Alla är överens om att det är i alla fall bättre väder här än i Skandinavien, så dé så. Det är bara att gilla läget.
Kanonstart, jo jo, på hål nr 16. Längst bort, men man gläds åt att ha blivit lottad ihop med tre ungefär lika bra spelare. Nu ska det spelas golf och det ska uträttas stora idrottsprestationer. Visserligen har man inte haft tid att värma upp eller gå på ranchen, men det skall nog fixa sig ändå. Golfrundan blir en fin upplevelse och vid 10-tiden går solen upp över bergskammen vid hål 4 och så småningom spelar vi i kortärmat och det är ju så golf ska spelas.
Det blir gemensam lunch som vanligt och birdies delas ut. Närmast hål och de som har under 80 netto får vanligtvis ett pris. Vid varmare väderlek får man ibland inte ens pris på 75 netto. Man skålar med bordsgrannen och tackar för i dag och en ”arbetsdag” med SGC är till ända.
Detta ha vi gjort varje vecka i SGC under 20 år !
Det hela startades av ett gäng norska män och kvinnor som för 20 år sedan tyckte att de ville lära sig att spela golf. Man träffades på ranchen och övade, och alla var då nybörjare. En tränare anlitades och det blev mera allvar allt eftersom. Själva golfbanan var i sin layout ungefär som i dag men fairway bestod av en grön fläck på ca 100 kvm som låg ungefär på mitten mellan tee och green. Resten av fairway var åkermark eller vid regnväder lera. Min hustru Inga och jag kom hit 1985 och skulle (i slutet av 80-talet) spela på Quesada golf, som man då kallade banan. Vi spelade en gång och tyckte då att vi hade spelat två gånger, den första och samtidigt den sista gången. Aldrig mer, man blir ju bara förbannad.
Entusiasterna, bröderna Kjell och Jan Christensen med hustrun Eva (Saga Travel) och kamraterna Tore Dahle (restaurant Ibsen), Ernst Amundsen, Rolf Dahlsten m fl, ställde upp varje måndag, vände sig ”mot Mecka” och hoppades på en fin golfrunda. Detta glada och förhoppningsfulla gäng var de som satte ihop det konceptet som vi fortfarande kör idag. De små fåglarna som delades ut vid birdies lever kvar. På den tiden var det ju något alldeles speciellt när någon gjorde birdie. Vi har försökt att ändra på (läs ta bort) denna kvarleva men traditionen är starkare. Under dessa 20 år har jag fått över 700 småfåglar !
De finaste har vi kvar och resten är återlämnade till klubben för att delas ut igen.
Klubben grundades på Valentin-dagen år 1991 och fick namnet Skandinaviska Golfklubbben.
Roger Yrvum var klubbens förste ordförande och hans fru Solveig blev sekreterare.
Successivt kom det in fler svenskar som hjälpte till att organisera verksamheten. Klubben växte och snart var man över 100 medlemmar. Några av entusiasterna var Lisbeth Walter och Ingrid Bergman. Stig Bergman, Ingrids man, en glad och trevlig man från Arvika, blev ordförande i mitten av 90-talet. Golfbanan var fortfarande i ett ganska dåligt skick även om man hade lyckats plantera lite mera gräs här och var. Vid minsta lilla regnväder blev banan ospelbar. I alla fall för en normal golfare, om det nu finns något sådant, men för SGC´s medlemmar fanns inga hinder. På med stövlar och regnkläder så kör vi i gång.
Denna positiva attityd har alltid präglat SGC och det håller i sig ännu i våra dagar. Upp med mungiporna, spela med dem Du blir lottad med, ät en lunch tillsammans och ha en trevlig dag.
Då Stig Bergman hastigt och oväntat gick bort tog Ernst Amundsen, som var vice ordförande, över ordförandeklubban. Den duktige golfaren och mycket sympatisk Gusten Åberg var president efter Ernst under en ettårsperiod.
I slutet av 90 talet hade klubben över 400 medlemmar och den dynamiske Bertil Lindgren
var president i klubben under tre år. Mycket av det arbete som Bertil initierade kunde vi sedan bygga vidare på.
Jag tog på mig ansvaret att bli president i klubben under en tre-års period med start år 2000.
Ägarna till banan, Quesada-gruppen, började sitt arbete med att förbättra banan. Man byggde riktiga kanaler för att föra bort dagvattnet från fairway och gjorde en hel del andra förbättringar. Det var en period under år 2000 då vi fick otroligt mycket regn och fick därför förlägga tävlingarna till andra banor. La Marquesa var ”osminkad” och därmed oduglig för spel.
Klubben fick en professionell regel- och handicapkommitté bestående av Lars Thorell, Roland Jansson och Kurt Bäck. Vi tvingades att neka ett 40-tal medlemmar att spela varje måndag eftersom vi max kunde vara 160 spelare vid kanonstart. En golfrunda kunde då ta 5,5-6 timmar. Det var ”slagsmål” om att få sitt namn på listan till kommande måndag. Det var medlemsstopp och vi hade en lång kö med namn. Då infördes en s.k. 1000 lista för nya medlemmar. Man hade fullt medlemskap och fick spela i mån av plats.
Bert Walters fru Dessie och hennes svägerska Majvi bredde snittar och serverade spelarna på hål 2 och 9. Två måndagar varje månad, vid Specialen och vid Månadspokalen. En mycket uppskattad insats av dessa två trevliga damer.
Vi startade upp Sponseriet och hade första året 40 sponsrade tävlingar. Mats Carlsson och jag arbetade med sponsorerna. Nordea Bank och alla andra satsade på klubben och vi kunde duka upp fantastiska prisbord. Man kan säga att det var ”högtryck” vid den tiden och alla andra i den styrelsen skall ha ett stort tack för sina insatser.
Vi gjorde också ett försök att slå ihop Svenska Klubben i Quesadas golfverksamhet med SGC´s. Detta projekt föll på mållinjen.
Bertil Olsson tog sedan klubban och gjorde stora insatser att tillsammans med representanter från Rojales kommun få SGC formellt registrerad och därmed bli en ”Rojales-förening” och en del av kommunens verksamhet. Under samma tid var jag sammankallande för en grupp som omarbetade och moderniserade klubbens stadgar i enlighet med spansk praxis.
Golfbanan blev efterhand i väldigt fint skick och alla de som tidigare hade sagt ”hur kan Ni spela på en sådan här bana” fick lov att ändra sig och konstatera att vi kanske har en av de finaste banorna i trakten.
Det var en riktigt trevlig och glad bridgespelare, Stanley Olsson, som blev president efter Bertil. Hans entusiastiska intresse för bridge fick oss nästan att glömma golfen. Han hade bridgekurser för oss nybörjare och hans intresse smittade av sig på många. Men brige är ju ingen handicap-sport så vi gick tillbaka till golfen.
Under Bertils och Stanleys tid började de dåliga tiderna att märkas i alla golfklubbar så också i SGC. Vi fick något färre medlemmar men tydligen fastnade vi på ca 300 medlemmar och detta är ett bra antal för att styrelsearbetet skall bli rimligt och för att vi inte skall behöva tacka nej till de medlemmar som vill spela på måndagarna.
I mitten av 2000-talet fick vi en norsk president, Karl Jönsberg, en stabil och trygg man. Med
Så har vi nu en svensk president sedan två år tillbaka, Anders Signar Sjölund. Varje styrelse har olika fokuseringar och detta ger den omväxling som vi gärna vill ha. Christina (Tina), som är klubbmästare, har tagit tag i lunchfrågan på ett föredömlig sätt. I dag vet var och en var man skall sitta och så gör hon bl.a. egna lingon och egen punsch. Bravo.
Efter en lång tid då klubben inte har erbjudit golfresor, har detta nu återupptagits. Förr gjorde vi fyra resor varje år. Ingemar Lövholm, som skötte fredagsgolfen, gjorde två och SGC gjorde två resor om året. Mycket uppskattat av medlemmarna. Hur bra man än har det på hemmabanan är omväxling alltid välkommen.
I denna stund så tänker jag också på alla de som under åren har arbetat i styrelsen med ekonomin och bokföringen, köpa priser, räkna kort, göra startlistor, prisutdelningar m.m. Ni som har engagerat Er för att ”kratta manegen” för oss alla. Till Er vill jag rikta ett Stort Tack.
Det är en lång tid, 20 år, att försöka summera. Jag tror att jag fick nöjet och glädjen att vara president i klubben under den tid då det var som mest tryck i verksamheten. Ni kan vara säkra på att jag var stolt och gillade läget. Jag har alltid haft mitt ”hjärta” hos SGC och kommer så att ha även i fortsättningen. Jag kommer alltid att stå till förfogande för styrelsen för mindre uppdrag. Jag hoppas och tror att Ni alla andra medlemmar är beredda att gör en insats för klubben om ni blir tillfrågade.
När vi nu skall fira 20-års jubileum på La Laguna så kan i alla fall jag och min hustru Inga se tillbaka på 20 år med SGC och La Marquesa med förtjusning. Om vi fick göra om de senaste 20 åren så skulle vi, med facit i hand, välja La Marquesa och SGC med alla de trevliga golfare som finns här.
Krister Ahnelöv
Hedersmedlem nr 5